All denna ensamhet..
Kvällarna/nätterna är verkligen värst, jag vill ha min älskling här. Kunna krypa intill honom i sängen och bara gosa in mig. Känna hans hud mot min, känna hans andetag, hans hjärtslag... Allt. Nästan så att jag till och med saknar hans snarkningar, men bara nästan.
Jag saknar att kunna dela allting med någon, är absolut inte samma sak nu. Går inte att dela allt med någon som är på andra sidan jorden. Jag har så mycket jag vill berätta, men sen när jag väl får prata med honom så försvinner allt man skulle säga. Och så kommer bara hälften tillbaks. Åh, dumma försvarsmakten. De sabbar mitt liv! Skicka hem min soldat nu!
Nae nu var jag dum, det är ju faktiskt han som vill detta. Men det är ändå försvarsmaktens fel. Lite jobbigt att man inte ens kan lyssna på musik på spotify länge utan att bli påmind om min älskling. Helt plötsligt kommer det ''I Afghanistan tvingas barn bli soldater'' Vi behöver någon, är du någon?'' ''Gör försvarsmakten test'' blablabla. Blir så trött ibland.
Kommentarer
Trackback
