Ensam för ett tag

Trots att jag inte sagt det många gånger så är jag otroligt stolt över min soldat, för att han gör detta. För att han riskerar sitt liv för att rädda andras. Eller iallafall försöker göra deras liv bättre. Hur orolig jag en är vissa dagar så är jag stolt över honom. Min soldat. Min hjälte. <3

Yey, 28 dagar kvar. Bara 4 veckor till nu. Det klarar jag, jag vet det. Men det har varit lite jobbigt idag eftersom det är många andra som fått hem sina soldater idag. Men överlag har det varit en kanon dag, väldigt positiv. Och det behövdes verkligen, har varit ganska många dåliga dagar nu. Men nu verkar det gå uppåt igen. Riktigt skönt. Och de veckor som är kvar kommer gå fort, har ganska mycket att tänka på och göra under tiden. Så det känns verkligen kanon.




Jag längtar efter dig, så otroligt mycket. <3

Längtar, hela tiden. En månad kvar nu. Inte så länge. Och idag har det även gått sju veckor sen min älskade soldat åkte. Men jag klarar detta, jag vet det. Även fast det är helt obeskrivligt jobbigt vissa dagar. Men snart är åtminstone den jobbigaste tiden över, och det är ju faktiskt nedförsbacke nu. <3

Fick prata med min älskade imorse, känns underbart att få vakna till hans röst. Det jobbiga är att jag oftast inte komme ihåg vad han säger, vissa saker kommer jag ihåg med resten glöms bort när jag väl somnar om sen. Inte för att jag vill glömma bort det, men eftersom jag är lite yrvaken sådär så. Dagarna går, dock inte så fort. Men inte långt kvar nu. <3

oooooh, kan inte bara dagarna springa iväg. Vill att min soldat ska komma hem nu ju. Men snart, snart. Det är inte så långt kvar. Har klarat mer en halva tiden. Har klarat 46 av 81 dagar. Så nu hoppas jag bara tiden går fort nu.

Klockan är snart halv fyra, och jag sover inte än.. Det är inte bra alls. Men så går det när man inte kan sova. Saknar att få krypa in i din famn och ligga där tills jag somnar. Bara mysa in mig. Saknar, så mycket. Mycket tankar såhär på natten? morgonen? Allt mer eller mindre bara flyger runt i huvudet. Vissa nätter är verkligen sjukt jobbiga. Ibland har man bara lust att ge upp, men vad skulle jag tjäna på det? Absolut ingenting.

Ja nu har jag slutat räkna veckor, och börjar räkna dagar ist. Lite tidigt kanske? Nae jag tycer nog inte det, 37 dagar känns inte så mycket. Och så försvinner ju dagarna snabbare än vad veckorna gör?

Jag är trött på det här nu, vill inte vara ensam mer. Och har inte ens kommit halvvägs än. åååååååh. Jag vill ha honom här, inte på andra sidan jordklotet. Men om 6 veckor är han hos mig, ett tag iallafall. Du hade jag tänkt låsa in honom ett par dagar. Men när han väl kommer hem på sin första leave så är ju det värsta över, eller ja den längsta perioden utan honom iaf. Och det känns ändå skönt. Saknar honom ju, hela tiden. <3

Denna längtan, hela tiden. Tror inte att det ens går en timme utan att jag längtar eller saknar. Vill bara att tiden ska springa iväg och att det ska vara juni snart, att du ska vara här hos mig. Att all väntan ska vara över. Men jag får allt stå ut ett jag till. Om ca 6 veckor är du vid min sida, och det ska bli helt underbart att äntligen få träffa dig igen.

Sitter just nu i min älsklings lägenhet helt ensam. På ett sett kan det vara ganska skönt att vara ensam ibland, och verkligen få tänka. Även fast det är jobbigt, men under de fem veckor som har gått har jag knappt varit ensam alls. Har kommit fram till att jag lever i någon slags fantasivärld. I min värld är allting bra, men min älskling känns knappt verklig. Känns som om jag har fantiserat ihop allting som har med honom att göra.

Veckorna går, och nu har det gått fem hela veckor sen min soldat åkte. Det känns så mycket bättre att räkna veckor än att räkna dagar eller månader. Men nu är iallafall det jag fruktade mest över, jul och nyår. Kändes så otroligt jobbigt att jag skulle behöva fira allt utan dig. Men jag klarade det, och självklart var det jobbigt.

Kvällarna/nätterna är verkligen värst, jag vill ha min älskling här. Kunna krypa intill honom i sängen och bara gosa in mig. Känna hans hud mot min, känna hans andetag, hans hjärtslag... Allt. Nästan så att jag till och med saknar hans snarkningar, men bara nästan.

Hm, dessa sömnproblem. Klockan är snart fyra på morgonen, men jag sover minsann inte än. Verkligen jätte jobbigt att inte kunna sova, när jag väl somnar drömmer jag ofta konstigt och vaknar av det istället. Imorgon/idag är det söndag, vilket betyder att det är 4½ dag kvar till halvtid. På ett sett känns det så länge, och på ett annat sett känns det som det var precis nyss han åkte. Men allt känns overkligt? Som att all tid med honom var en dröm? Men jag vet att han finns, och jag vet att han kommer hem till mig. Men jag vill inte vänta mer, kom hem nu.

ååååh vad jag saknar min soldat nu. Vill bara att han ska komma hem. På något sett kan jag inte sluta hoppas på att han helt plötsligt skulle komma hem. Även fast jag är väl medveten om han inte kommer att göra det. Allting är väldigt jobbigt nu, allt man är van vid att göra tillsammans får man göra ensam. Julafton var nog värst, mycket för att jag firade den med hans familj, utan honom. Jag vet att det går så fort vissa dagar, men inte nu tydligen. Men nu har det snart iaf gått fyra veckor sen han åkte, och jag har klarat mig än så länge.

Usch. Det är nog bland det värsta jag varit med om. Att bråka med min soldat som är på andra sidan jordklotet. Mår jävligt dåligt, och kan inte göra så mycket åt saken. Och imorgon är det julafton också. Känns jätte jobbigt att fira jul utan min älskade. Usch. Skit dag!

Andra natten som jag sover ensam sen min soldat åkte, och det känns sjuuukt jobbigt. Har haft mina underbara vänner vid min sida nästan dygnet runt sen han åkte. Kvällarna/nätterna är jobbigast. Det är då alla tankar kommer. Försöker slå bort de så mycket som möjligt, men det går inte. Är väldigt orolig för att det ska hända min älskling nånting. Nu har jag iallafall klarat mig i tre veckor. Yey! Känner mig lite duktig iallafall. Men det är en lång krokig väg kvar, men jag fixar det. Vi klarar detta, tillsammans.

Tänkte tillägna det här inlägget till min älskade soldat!

Vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans, så varför inte börja från början?
Det fanns en tid då du var den coolaste människa jag någonsin träffat. Du var såååå tuff när du hade olika färger på håret och bara var allmänt cool! Då var du min storebrors coola kompis. Men det var typ 10 år sedan.

Sen träffades vi på krogen, och därefter började vi prata mer. Och det var på den vägen det började. Jag började falla för dig, och det var ju inte riktigt meningen. Det är ju inte ok att falla för storebrors kompis? Men så blev det, och min bror tog det väl inte allt för hårt när han fick veta hur det låg till?

Jag var och är så otroligt trygg med dig, du ger mig sån otrolig trygghet som jag aldrig upplevt förr. Och jag har aldrig varit så lycklig som jag är i dagsläget. Även fast du är på andra sidan jordklotet. Du är verkligen det bästa som har hänt mig, och jag kommer att vänta på dig. Jag vill dela mitt liv med dig. Jag älskar dig och jag kommer alltid att finnas för dig.

Att tid ska betyda så mycket, och just nu går den väääääldigt långsamt. Men snart är det jul, och sen nyår. Och det måste ju få tiden att gå lite snabbare tycker jag. Vill ha något att göra, vill inte bara gå hemma längre. Har gjort det i över tre månader nu. Så jävla tråkigt. Och eftersom jag inte gör något så saknar jag min soldat så mycket mer. Usch.

Sms gör väldigt mycket, det är inte lika bra som ett samtal men det är ändå bra. Nu har jag möjligheten att skicka sms till honom, när jag vill. Och det känns verkligen som en otrolig lättnad. Så otroligt skönt. Har fått massor utav gulliga sms av min soldat, och blir lika lycklig varje gång!

Igår fick jag äntligen ett sms från min älskade, och har fått flera stycken idag. Känns underbart att veta hur han mår, och att han mår bra. Så nu är jag lite mer positiv igen, skönt det. Det tar på kroppen att vara nedstämd och ledsen. Men nu mår jag bättre iaf =)