Ensam för ett tag

Usch och fy. Sömnen går inge bra, som vanligt när det känns såhär. Jag saknar honom, så otroligt mycket just nu. Vill att han ska ligga här brevid mig och hålla om mig. Bara att få se hans underbara leende i hans fina ansikte. Ååååh. Börjar tröttna på det här nu. Varför är han inte här när jag behöver honom som mest? Men, tre veckor till. Det klarar jag. Sen två underbara veckor tillsammans med honom. Och sen är det inte så lång tid kvar innan allt detta är över. Då jag/vi kan få ett normalt liv igen.