suck.

Det enda som behövdes för att jag skulle förstå att han var borta var en halv timme av ensamhet. Nu rinner tårarna och jag kan inte få stopp på dem. Men det kanske är en del av det hela, men måste få gråta ut för att kunna kämpa vidare sen.

Fast just nu är jag nog egentligen inte ledsen, utan mest arg. Arg på försvarsmakten, arg på afghanistan och arg på min soldat. Vad ska han göra där? Han ska inte vara där nere, han ska vara här. Hos mig. Jag har visat att jag klarar det här nu, kan det inte bara vyara slut på allt det här då? Jag vill inte vara ifrån honom. Inte mer nu. Jag vill inte behöva vänja mig vid att vara ensam igen. Jag hatar att vara ensam!

Kommentarer
Postat av: .

vafan är ditt fucking problem? Du gnäller hela jävla tiden, hur svårt kan det egentligen vara att vara ifrån sin pojkvän? Skaffa dig ett liv din tönt.

2011-03-13 @ 00:00:36
Postat av: ?

frågan är väl snarare vad ditt problem är? är du inte intresserad av innehållet i bloggen så läs det inte, svårare än så är det inte! uttala dig inte om saker du inte vet någonting om, uppberbarligen har du ingen aning om hur det är att ha personen som står en närmast på en farlig och krigshärjad plats. att inte kunna ha den kontakt man vill och behöver ha med varandra, att inte veta om allt är ok eller om ens peronen i fråga är vid liv. alla är vi olika och hanterar situationer på olika sätt, vill man gnälla så får man göra det, och framförallt i sin egna blogg.



kämpa på tjejen, vet precis hur det är och personer som den ovan är det sista man behöver...

2011-03-13 @ 16:21:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0